Nu står akvarellfärgerna helt uttorkade på mitt bord, efter flykten ifrån det där som bara flåsar mig i nacken utan rim eller reson. Ska man fly ifrån trivialiteten, eller ska man vänta tills man verkligen får något att fly ifrån? Strunt samma.

Jag har inget behov av att resonera kring allt igen, ändå så är det ett nytt behov tror jag, som vill framföra ord på ett annat sätt, som vill förklara och inte förmedla, och som vill framhäva känslor hos läsaren. Det här är ett behov som lämnar mig lite tappad på vägen. Så länge sedan jag ville ha ut något av det här, som att se en främling man känner bättre än sig själv.

Trött i kroppen nu. För mycket frampulsande i kvalmigheten, som om världen svullnar upp för att sprängas, eller för att svälja oss. Ont i tungan som om någon vill stänga in mina ord, som om de betytt något eller varit värda någonting. Ont i ryggen som om jag var verklig för någon annan. Som om det är verklighet varje dag jag går här.

Drömde förresten att jag hängde mig. På innergården här, ifrån en balkong som vetter mot bara betong och ingenting alls. Det var vinter och det snöade lite grand. Jag minns vad jag tänkte och vad jag skrev i mitt avskedsbrev, vad jag hälsade till de jag umgås med och vad det var som fått mig att göra som jag gjorde. Dessutom hade jag hällt blå färg på mig, och jag skrev i avskedsbrevet "...och jag har the blues nu, även om det gått bort efterhand...", vilket var jävligt fyndigt.

Det var en ganska bekväm dröm, men det skrämmer mig att se mig själv död. Dessutom får min egen död mig att tänka på alla andra döda människor jag saknar. Den här drömmen redde upp lite saker dock. Det var skönt. Och så odeppig att jag blev extra nöjd efter en timmas vakenhet.

Mitt huvud kommer snart implodera av tankeverksamhet.
Panodil.

Kanske man skulle skriva ännu ett generaliserat hatinlägg till världen och alla brister hos alla andra och mig själv? Orkar inte, vill inte, kan inte. All seriositet och neddragenhet flyttade på sig nu och egentligen är jag bara sentimental.

Lyssnar just nu på Sanctified av NIN, som är en helt underbar låt som påminner mig om de där vinterkvällarna jag vandrade runt halva Haverdal, ända bort till ett visst bostadsområde för att få syn på någon jag känner, men jag misslyckades alltid. Sen var jag ju tvungen att gå tillbaka igen, kall som fan, och lite halvsur över att vara så nära, men ändå så långt borta liksom.

Åh vad allt är konstigt nuförtiden igen. Jobbiga familj och jobbiga ansvar och jobbiga allt!!!

Jag har lärt mig finna andra människor ointressanta. Jag vill inte höra vad de har att säga, och jag vill inte veta något om deras liv, ifall jag inte själv visat intresse av att få veta.

Jag påverkar min omgivning. Jag hatar det ibland, för alla blir ju dumma i huvudet så fort jag går in i rummet. Lägger beslag på mig som om det fanns äganderätt på mina ord, eller för den delen även min kropp. Att lämna färgspår i den grå tillvaron som de flesta hamnat i är i och för sig ett mål de flesta har, men som inte alla uppnår. Men jag vill inte vara så behövd, eftersom jag inte riktigt kan ge tillbaka samma känslor då den enda jag behöver på riktigt är jag själv.

Även om min själ och mitt hjärta försöker suga sig ut ur min kropp av saknad ibland.

Att ha någon att sova på ibland är som en gåva ingenting kan slå. Att få känna doften av en annan människa och veta att man finns. Och att få höra ord ingen annan hör och få väcka någon mitt i natten och klaga lite och försöka somna om igen för att dagen efter klaga på snarkningar. Det är något jävligt speciellt med de där människorna som jag låter få sova i min säng ibland, som jag vill ha där och som jag saknar ibland att jag får fysisk smärta. Jag tror inte att det hör till människan, jag tror att man måste vara övernaturlig för något sånt.

Egentligen är jag nog ganska ödmjuk, och egentligen är jag nog ganska ömsint och kanske till och med älskvärd om man nu måste lyssna på andra människor. Människor är så jävla överskattade. Ändå så känner jag så att om jag fått välja en person att lära känna och en person att få sova med och en person att få röra vid och låta röra vid mig så hade jag fan valt mig själv.

Så sjukt självgod jag är just nu.
Stick.

Det har varit världens mest kvalmiga väder idag. Som om syret inte vill föda alla människor. Kvavt, fuktigt och allmänt smärtsamt för sinne, kropp och själ har man genomlidit ännu en meningslös dag i väntan på bättre tider. Klisterklibbig hud på syrebristhud. Lite vilsen.

Ännu en förbipasserad vardag full av misstag för mig att bevittna men inte begå. En mor med sin son och sin misshandlarman som knarkar ögonen ur sig för att slippa se hur jävlig han är. Satan på jorden, jag skakade hand med honom idag. Klisterklibbiga handslag, i ögonen nya misstag utan ånger.

Han är precis som jag.

Borttappad på tåget till ingenstans, var går man? Vandrar på en dimmig stig för att nå ett diffust mål, en korridor som luktar rök, människor med ansikten som papp. Ointresset fyller mig med motbjudande likgiltighet, och löpsnaran är redan full. Full som en konservburk med kanske majs, eller bönor. Full som vi alla är av tankar och löpsnaror.

Trött. På det här. Att ingen ska få leva, i slutändan. Att vi alla måste lyda lagar som vi inte samtycker till, och att alla dansar efter någon annans melodi.

Varför är det så att alla jag träffar, på alla plan, till slut försöker gå samma väg som jag, söka samma saker som jag och vilja uppnå vad jag vill uppnå? Ingen bli nöjd av att söka mina mål, man måste finna egna. Man kan inte lyda en annans tankar, och man kan inte försöka bejaka mig. Jag är inte ni. Och ni vill i slutändan inte vara jag. Den enda som kan vara jag, vilja vad jag vill, få vad jag önskar och göra vad jag gör är jag. Låt mig vara jag.

Sanningen, söker inte alla den? Sök inte min. Fråga inte mina frågor och dröm inte mina drömmar. Bara försvinn. Ur mig. Ni förpestar mitt blod och ni får mig att ruttna, på ett sätt som förstör er mest.

Kanske det är i rent oförstånd eller värmeslag jag skriver allt det här, men jag tror jag hatar Er.

Ni.
Jag.